Kanske inte vad jag trodde

Att vara jävligt bakis kan man ju vara. Men inte i tre dagar.
På mitt eget kalas var jag så borta att jag inte hörde när dom sjöng för mig.
Samma sak hände idag. Är verkligen helt borta. Huvudet spränger och nacken går av snart tror jag!
Tydligen ramlade jag ganska ordentligen då jag har ett blåmärke stort som en pannkaka över höften och låret.
Nu hoppas jag som fan att detta är borta under natten, börjar faktiskt bli lite smått orolig och jag är den som ALDRIG blir orolig förens man typ ligger på dödsbädden. Godnatt! ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0