Bara i fredags hände det ju här i Arvika.

◊

Men en sak funderar jag alltid på när sånt händer.

Det kan handla om en person man inte träffat på månader eller år, som man skiter i kanske..

Och sen när den dör, då plötsligt kommer det massa inlägg på Fb och bloggar om hur man saknar den personen.

Hur dom gråter sig till sömns och aldrig kommer komma över det...Vad är det för äkta i det?

◊

Kanske låter brutal.

Jag tycker det är skit tråkigt, fast jag inte ens känner dom.

Sitter och tänker på hur det känns för deras familjer och så, men man sörjer ju inte personligen för ens egen del.

Förstår ni hur jag tänker? Är det inte lite konstigt?

Det blir nästan som folk söker uppmärksamhet på den dödas bekostnad, "åh, ja men det var ju hon som kände henne som dog.." lite så känns det...

---

Ps, ps, ps, ds.

Over and out.